Jag är genomskinligt grå utan dina andetag

En tanke;
Hur kommer det sig att jag nästan börjar skaka vid tanken på att äta en Ben och Jerryglass samtidigt som jag nästan skulle dö för att kunna göra det utan att få ångest?



Min love är alldeles för snäll med mig. Han stryker mig ömt på ryggen och ler uppmuntrande mot mig när vi äter pasta till middag, för att sedan ovetande slänga sig i soffan medan jag låser in mig på toa för att köra ner fingrarna så djupt ner i halsen att det känns som om att jag ska tömma mig själv. Ibland önskar jag nästan att jag kunde göra det, rensa mig själv på alla mina känslor och tankar och bara bli... tom. Glömma.
Jag hatar att jag känner den här ångesten. Jag hatar att jag inte klarar av att vara normal. Jag HATAR att inte kunna äta. Förbannade jävla förbannelse.


Golven är förövrigt så rena att jag kan spegla mig i dem här i lägenheten. Jag vet inte om det är bra eller inte, för jag hatar att möta min egen blick i spegeln numera. Nej, det är dags att bädda ner sig bland sidenlakan för att få några timmars sömn. I morgon ska jag iväg till Universitetet och låtsas vara så perfekt som bara jag kan vara.
God natt!

/ Queen B

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0